De har hammarna, vi är spikarna: den europeiska ”försvarspolitiken” ignorerar mänsklig säkerhet

 Ben Cramer, 5/1/2026
Översatt av Tlaxcala

Genom att sätta sig in i försvarets sociologi vid École des Hautes Études en Sciences Sociales lärde sig Ben Cramer om polemologi, för att sedan gå med i Department of Peace Studies i Bradford innan han gjorde sina första praktiska erfarenheter inom Greenpeace i kampanjer för nedrustning. Som forskare vid CIRPES arbetade han om den schweiziska milisarmén – på uppdrag av Fondation pour les Études de Défense Nationale. Journalist och före detta producent av programmet ’Fréquence Terre’ på RFI, var han med och ledde den första debatten i Europaparlamentet 2008 om ’Kollektiv säkerhet och miljö’; efter att ha varit verksam i en tankesmedja om kärnvapenspridning inom Centre d‘Études et de Recherches de l‘Enseignement Militaire, CEREM. Som associerad forskare vid GRIP i Bryssel (om militära aktiviteters miljöpåverkan och klimatförändringar) strävar han efter att popularisera begreppet ”ekologisk säkerhet” och belysa broarna mellan säkerhet, miljö och nedrustning. Webbplats:https://athena21.org/

Vi måste dekonstruera hammarens och spikens logik. Denna iakttagelse borde väcka kallelser, men under tiden, medan det strategiska tänkandet är i stå, har säkerhetsbegreppet inte befriat sig från det militära tvångströjan. Och så länge prioritet ges åt vapen, deras hantering, deras sofistikering, kommer all förstörelse – inklusive det ’uppskjutna spädbarnsdödandet’ som polemologins fader Gaston Bouthoul kallade det – att sluta i tillägnandet och våldtäkten av planetens resurser. Till dessa förstörelsemetoder kommer i ramen för hybridkrig att läggas operationer som syftar till att avskräcka civilpersoner från att spela den roll som åligger dem i att definiera vad samhället ska försvara och hur.

Som förklaring verkar det klokt att förstå hur mycket de eliter som styr oss är fångade i den teknik de har försett sig med. Den bestämmer deras alternativ eller, mer exakt, begränsar deras handlingsutrymme, vilket illustreras av beställningen av en efterträdare till hangarfartyget Charles-de-Gaulle som representerar 42 000 ton … diplomatiska gester. Tillkännagivandet  av detta (inte ens europeiska!)  megabygge bekräftar förnekandet som de som vägrar inse att den långsiktiga moderniseringen av slagkraften är ett av de mest symboliska elementen för att göra den suveräna staten till en agent av yttersta osäkerhet.

Men som den usamerikanske psykologen Abraham Maslow skrev: ”Om det enda verktyg du har är en hammare, är det frestande att behandla allt som om det vore en spik” (The Psychology of Science, 1966, en fras ofta felaktigt tillskriven Mark Twain). Eftersom de som styr oss alltså bara har hammare till hands, måste varje situation (symboliserad av en spik) behandlas med den ”hårda linjen”; varje störande element är nödvändigtvis en fiende som är ämnad att förintas. Formeln kan verka ”gammalmodig” eller föråldrad i den mån målet med framtida krig är att kontrollera snarare än att döda. Fienden är inte alltid den man viftar med.

För att säkerställa större säkerhet måste först trovärdiga hot identifieras och prioriteringar fastställas. Ja, för att parafrasera ett SNCF-slogan: ett hot kan dölja ett annat. I en värld som har förlorat all rationalitet, där de flesta stater spenderar mer på nationell säkerhet än på sina barns utbildning, är indikatorerna ineffektiva. Tyvärr är det inte politiskt lönsamt att hävda att analfabetism och/eller dyskalkyli utgör ett större hot mot mänskligheten än terrorism. Därför överdriver vissa och utelämnar att offren för terrorism är sex gånger färre än antalet döda vid järnvägskorsningar i Frankrike (siffror från 2020).

Distorsionen mellan perception och verklighet är ett sätt att upptäcka instrumentaliseringen av hot. Till exempel lyckades mediakampanjen som leddes av Donald Trump, som antydde att coronaviruset var en förutövertänkt taktik från Beijing, inte hindra hundratusentals usamerikanska medborgare från att dö. I alla fall läggs till de ”falska” hoten falska larm och därmed olämpliga svar. Detta fenomen är inte reserverat för ett enda land, även det mest imperiala. Så vad ska man göra?