De har hammarna, vi är spikarna: den europeiska ”försvarspolitiken” ignorerar mänsklig säkerhet

 Ben Cramer, 5/1/2026
Översatt av Tlaxcala

Genom att sätta sig in i försvarets sociologi vid École des Hautes Études en Sciences Sociales lärde sig Ben Cramer om polemologi, för att sedan gå med i Department of Peace Studies i Bradford innan han gjorde sina första praktiska erfarenheter inom Greenpeace i kampanjer för nedrustning. Som forskare vid CIRPES arbetade han om den schweiziska milisarmén – på uppdrag av Fondation pour les Études de Défense Nationale. Journalist och före detta producent av programmet ’Fréquence Terre’ på RFI, var han med och ledde den första debatten i Europaparlamentet 2008 om ’Kollektiv säkerhet och miljö’; efter att ha varit verksam i en tankesmedja om kärnvapenspridning inom Centre d‘Études et de Recherches de l‘Enseignement Militaire, CEREM. Som associerad forskare vid GRIP i Bryssel (om militära aktiviteters miljöpåverkan och klimatförändringar) strävar han efter att popularisera begreppet ”ekologisk säkerhet” och belysa broarna mellan säkerhet, miljö och nedrustning. Webbplats:https://athena21.org/

Vi måste dekonstruera hammarens och spikens logik. Denna iakttagelse borde väcka kallelser, men under tiden, medan det strategiska tänkandet är i stå, har säkerhetsbegreppet inte befriat sig från det militära tvångströjan. Och så länge prioritet ges åt vapen, deras hantering, deras sofistikering, kommer all förstörelse – inklusive det ’uppskjutna spädbarnsdödandet’ som polemologins fader Gaston Bouthoul kallade det – att sluta i tillägnandet och våldtäkten av planetens resurser. Till dessa förstörelsemetoder kommer i ramen för hybridkrig att läggas operationer som syftar till att avskräcka civilpersoner från att spela den roll som åligger dem i att definiera vad samhället ska försvara och hur.

Som förklaring verkar det klokt att förstå hur mycket de eliter som styr oss är fångade i den teknik de har försett sig med. Den bestämmer deras alternativ eller, mer exakt, begränsar deras handlingsutrymme, vilket illustreras av beställningen av en efterträdare till hangarfartyget Charles-de-Gaulle som representerar 42 000 ton … diplomatiska gester. Tillkännagivandet  av detta (inte ens europeiska!)  megabygge bekräftar förnekandet som de som vägrar inse att den långsiktiga moderniseringen av slagkraften är ett av de mest symboliska elementen för att göra den suveräna staten till en agent av yttersta osäkerhet.

Men som den usamerikanske psykologen Abraham Maslow skrev: ”Om det enda verktyg du har är en hammare, är det frestande att behandla allt som om det vore en spik” (The Psychology of Science, 1966, en fras ofta felaktigt tillskriven Mark Twain). Eftersom de som styr oss alltså bara har hammare till hands, måste varje situation (symboliserad av en spik) behandlas med den ”hårda linjen”; varje störande element är nödvändigtvis en fiende som är ämnad att förintas. Formeln kan verka ”gammalmodig” eller föråldrad i den mån målet med framtida krig är att kontrollera snarare än att döda. Fienden är inte alltid den man viftar med.

För att säkerställa större säkerhet måste först trovärdiga hot identifieras och prioriteringar fastställas. Ja, för att parafrasera ett SNCF-slogan: ett hot kan dölja ett annat. I en värld som har förlorat all rationalitet, där de flesta stater spenderar mer på nationell säkerhet än på sina barns utbildning, är indikatorerna ineffektiva. Tyvärr är det inte politiskt lönsamt att hävda att analfabetism och/eller dyskalkyli utgör ett större hot mot mänskligheten än terrorism. Därför överdriver vissa och utelämnar att offren för terrorism är sex gånger färre än antalet döda vid järnvägskorsningar i Frankrike (siffror från 2020).

Distorsionen mellan perception och verklighet är ett sätt att upptäcka instrumentaliseringen av hot. Till exempel lyckades mediakampanjen som leddes av Donald Trump, som antydde att coronaviruset var en förutövertänkt taktik från Beijing, inte hindra hundratusentals usamerikanska medborgare från att dö. I alla fall läggs till de ”falska” hoten falska larm och därmed olämpliga svar. Detta fenomen är inte reserverat för ett enda land, även det mest imperiala. Så vad ska man göra?

På egen risk och fara

Att befria sig från rädsla innebär att neutralisera syndabocken och avdemonisera fienden eller ersättningsfiender. Det är emellertid inte uteslutet att tro att våra ledare, i Bryssel eller annorstädes, har sina skäl att vifta med spöket av ”fiender”. Vare sig det är för att motivera kostnaderna som militariseringen av det extra-atmosfäriska rymden, ”kosmos”, som ryssarna säger, kommer att medföra; eller för att värdera metaller (malmer) i havens djup i namnet av de ”7 ambitioner för innovation” som listas i rapporten "Innovation 2030" under ordförandeskap av Anne Lauvergeon sedan april 2013.

Ännu bättre: att fria sig från att inte ha förutsett de dramatiska följderna av ett hopplöst imperiums konvulsioner. Slutligen, som historikern Emmanuel Todd framhåller, är dramatiseringen av geopolitiska utmaningar ett sätt att glömma och få andra att glömma de konkreta utmaningar landet står inför: ”Ökningen av spädbarnsdödligheten, utan motsvarighet i andra länder, vittnar om omfattningen av dessa utmaningar och Frankrikes nedgång...” Icke desto mindre: att monopolisera extravaganta summor för att militarisera Frankrike i namnet av våra vitala intressen (tack för det framtida hangarfartyget!) verkar indikera att kriget som lagas inte riktigt är allas angelägenhet. Även om den förvirrade medborgaren är inblandad genom skatter. Vissa kommer att anse att varje ökning av militärbudgeten är ett bedrägeri, en manöver som gränsar till förskingring. De har inte nödvändigtvis fel: de senaste opinionundersökningarna belyser klyftan mellan regeringsprioriteringar och de berörda folkens uppfattningar. En majoritet av européer vill inte delta i en konfrontation mellan USA och Ryssland eller Kina. Endast 22 % skulle vara för ett usamerikanskt deltagande i ett krig mot Kina, 23 % i ett krig mot Ryssland.

Men folkmeningen är nyckfull: de som förespråkar ett tak för koldioxidutsläppen är märkligt nog samma som envist vägrar alla tak för militära utgifter. I namnet av de förmodade fördelarna med en ”krigsekologi” (sic). Medan det Gröna klimatfonden som FN förespråkade vid Köpenhamnstoppmötet (COP 15) satsar på generösa donatorer för att fylla en ganska tom kassa, är det få röster som talar för att omfördela militärbudgetar till klimatanpassning, även om en sådan åtgärd kunde bromsa den pågående militariseringens acceleration. Bland NGO:erna var det bara WWF-Frankrike som gjorde denna rekommendation i en rapport från 2017.

Andra röster kommer att kalla manövern självsabotage. Men avsikten att beröva miljoner medborgare en grundläggande mänsklig säkerhet, gränsar det inte till underlåtenhet att hjälpa folk i fara?

Vissa observatörer kan vara frestade att dra slutsatsen att det hot som prioriteras inte är det mest sannolika, eller det mest fruktansvärda, utan det som låter dem som styr oss att befästa sin makt och hålla fast vid den. ”Vad det än kostar.” Ett exempel? Den vanlige dödlige känner sig inte direkt berörd av försöket att förvärva massförstörelsevapen (kärnvapen) av den här eller den där bombbyggaren. Inte nog för att representera ett ”existentiellt hot”. För övrigt har sedan 1970-talet ett dussin stater (Schweiz, Sverige, Brasilien, Argentina, Sydafrika, Ukraina, Belarus, Kazakstan) avstått från det militära kärnvapenalternativet utan att tvingas till det med våld (till skillnad från Irak eller Libyen). Men ”spridaren” förblir favoritfienden, inte bara i Riyadh eller Abu Dhabi.

Låt oss fortsätta argumentationen. Under rubriken ”det är aldrig för tidigt att förebygga konflikter och hot”, enligt den överenskomna vokabulären i "Europeisk säkerhetsstrategi, Ett säkrare Europa i en bättre värld" (Bryssel, 2009), räckte det med att rikta våra strålkastare mot Iran och dess mullahs. Uppvisandet av sekvenserna i detta kärnvapenäventyr håller den internationella paranoidsamlingen med Benjamin Netanyahu i spetsen i andlös spänning. I fyra decennier! Och utan att gå tillbaka till de steg som shahens besök 1974 inledde. Redan i april 1984 förutspådde de tyska underrättelsetjänsterna att Iran kunde få kärnvapen inom två år ... tack vare höganrikat uran (HEU) från Pakistan ... som den prestigefyllda tidskriften Jane's Defence Weekly redogjorde för då.

Denna psykos tystade pacifister angående israeliskt äventyrslystnad under operationen ”Midnight Hammer” (återigen en hammarhistoria!) som riktade sig mot flera iranska kärnvapenanläggningar natten mellan den 21 och 22 juni 2025. Operationen trängde också åt en viss fransk vänster ... som fortfarande inte har försonat sig med säkerhetsfrågor och flörtar med nollpunkten för geopolitik. Den skulle göra klokt i att komplettera eller revidera sin trosbekännelse genom att läsa om den berömda satiriska skriften ”Oönskad fred? Rapport om krigens nytta” av John Kenneth Galbraith och Leonard C. Lewin. Författarna sammanfattar det så här: ”Förekomsten av ett trott externt hot är väsentligt för social sammanhållning liksom för acceptansen av politisk auktoritet. (…) I frånvaro av konflikt måste ett tillräckligt stort hot hittas för att få samhällen att acceptera sin underkastelse under sin regering”. Ett ord till den vise...

”Mänsklig säkerhet”, hur många affischkampanjer?

Uttrycket ”mänsklig säkerhet” konceptualiserades eller åtminstone populariserades inom det internationella samfundet via UNDP:s Human Development Report 1994. Författarna hade då ambitionen att presentera en agenda vid FN:s 50-årsjubileum ett år senare. Men vem skulle ta hand om att främja den? De välbärgade kommer alltid att lättare känna behovet av att beväpna sig – och, i förekommande fall, att meddela det. Å andra sidan är det alltid svårare för de som är utestängda från säkerhet att demonstrera giltigheten av sina krav. I vårt fall gynnade konsten att ”kommunicera”, som förmedlades av DICoD [franska Försvarsministeriets informations- och kommunikationsavdelning] och ECPAD [Kommunikations- och audiovisuell produktionsanläggning för den franska försvarsmakten], inte denna säkerhet, och den ”militariserade kapitalismen” (som juristen Monique Chemillier-Gendreau skulle säga) anpassade sig till det. Till fördel för denna före detta Stora Tysta kan vi medge att en parad av brandmän, visselblåsare, socialarbetare utan fanfarer eller trumpeter, SSA-instruktörer [Livsmedelssäkerhet] som visar sitt yrke utan att kunna marschera ... knappast kan tävla med ”ljus- och ljudshowen” av fallskärmssoldater, missilspecialister tränade av Rafale- eller F-35-bombpiloter eller nästan ljudlösa drönare som kan lysa upp himlen. En show som också och framför allt behagar diktatorer, från Delhi till Pyongyang via Moskva och snart Washington.

Mänsklig säkerhet, en europeisk signatur

Endast vissa akademiska kretsar har sett till att mänsklig säkerhet erkänns som en disciplin, men mer i marginalen. I politiska partier och bland civilsamhälles representanter (NGO) fungerar ordet ”säkerhet” mer som en avskräckare; i miljörörelsen till exempel, där de som minimerar socialförsäkringens fördelar koncentreras, även om denna motsvarar en av de 7 dimensionerna av mänsklig säkerhet.

NGO:er, uteslutna från FN-organ som Nedrustningskonferensen i Genève, känner sig föräldralösa av en medborgardiplomati. De kommer att få ro hårt för att bygga broar mellan förespråkarna för denna säkerhet och den andra säkerheten, som näring för erkända institutioners affärsverksamhet. Anledning? Att associera geopolitik med den sociala krisen är politiskt inkorrekt! Det är därför frågor om gatuvåld (till exempel) inte finns på agendan för G7 eller G20, inte heller för Münchens årliga forum (Wehrkunde), försvarets Davos, eller i dess lättare version, det (makronistiska) Parisfredsforumet.

Födelsen av en doktrin

Ironiskt nog var det förespråkarna för mänsklig säkerhet som, i en 35-sidig rapport (ej översatt), hade förtjänsten att sätta fingret på det ömma. De insisterade på ”klyftan mellan säkerhetsförmågor som främst bygger på väpnade styrkor och varje persons verkliga säkerhetsbehov”. Denna så kallade Barcelona-rapport med titeln "En doktrin om mänsklig säkerhet i Europa" publicerades i september 2004, alltså 10 år efter UNDP:s. Författarna drog slutsatsen: ”den mest lämpliga rollen för Europa under 2000-talet vore att främja mänsklig säkerhet”. Initiativtagaren till detta var ingen mindre än Javier Solana, som länge kämpade för Spaniens utträde ur NATO, publicerade pamfletten ”50 skäl att säga nej till NATO”, och därför listades som ”subversiv person” av myndigheterna i Washington. Hur konstigt det än kan verka, återvann han sig för att inneha posten som NATO:s generalsekreterare (1995–1999), sedan som chef för europeisk diplomati...

Majoriteten av EU-parlamentarikerna ägnade inget som helst intresse åt detta dokument, utom representanterna för den Europeiska Enade Vänstergruppen (GUE/NGL). De beställde en rapport om militärens koldioxidavtryck med titeln ”Under radarn”. I denna text publicerad i februari 2021 kan man läsa: ”Bortom grönmålandet av militärpolitiken måste vi ompröva Europeiska unionens försvarspolitik när det gäller vapenkontroll och nedrustning, och placera mänsklig säkerhet i centrum”.

Säkerhet är bara mänsklig om den är demokratisk

I motsats till vedertagna uppfattningar är humanisering av försvarspolitik en riskfylld satsning. Av den enkla anledningen att chanserna att leva skyddad från behov (freedom from want) och rädsla (freedom from fear) inte är desamma för alla. De som lever skyddade från behov och rädsla har en olycklig benägenhet att hävda att deras privilegierade status är ”normal”. De är därför inte benägna att underlätta civilpersoners initiativ, just de som, i mänsklig säkerhets namn, vill demokratisera säkerheten för att bättre säkra demokratin.

Pierre Naville hade goda skäl att skriva 1977: ”Vad än mänsklighetens öde må vara, kan inget socialt projekt utvecklas om det inte inkluderar en fördomsfri studie av krigets funktioner”.

Avvisning av Nobelkomiteens beslutning om å tildele fredsprisen til María Corina Machado

Vi undertegnede avviser Nobelkomiteens beslutning om å tildele fredsprisen til María Corina Machado, og vi betrakter denne beslutningen som en handling som fremmer krig i Latin-Amerika og oppmuntrer til terrorisme.

Vi mener det ikke er noen tilfeldighet at beslutningen ble tatt akkurat nå, når en amerikansk flåte stasjonert i Karibia truer Venezuela. Beslutningen om å hylle en figur som María Corina Machado er en del av den mediale offensiven som forbereder verdensopinionen på å bringe krigen til Latin-Amerika.

De som har tatt denne beslutningen, er verken uskyldige eller forvirrede. De fremmer en person som har vært involvert i alle forsøk på statskupp, i terrorhandlinger, som har uttalt seg til fordel for militær aggresjon mot Venezuela, og som representerer det verste av den venezuelanske høyresiden — direkte knyttet til internasjonal sionisme, med eksplisitt støtte til folkemordet mot det palestinske folk, og til den krigerske fløyen av Trumps regjering, ledet av Marco Rubio.

Fem hundre år etter invasjonen av Amerika bekrefter europeiske regjeringer og institusjoner som Nobelkomiteen gjennom slike handlinger sine kolonialistiske og rasistiske praksiser.

Vi som undertegner denne erklæringen — som har forsvart den bolivariske revolusjonen og de siste årene hatt ulike meninger om Maduro-regjeringen — bekrefter i dag vår støtte til dens beslutning om å mobilisere og bevæpne folket mot den imperialistiske aggresjonen.

For oss finnes det ingen annen holdning enn å støtte det venezuelanske folkets beslutning om å reise seg og forsvare sin suverenitet og sin regjering.

👉Se de første underskriftene og legg til din egen

JOUMANA KHATIBEn svensk romanförfattare intar New York: ”Tillåtelse att vara mer vild”Möte med Jonas Hassen Khemiri

Kalla det självfiktion, övernaturlighet eller en komedi om rotlöshet: med ”Systrarna” tar Jonas Hassen Khemiri sitt största språng hittills.

Joumana Khatib, The New York Times, 17/6/2025
Översatt av Fausto Giudice, Tlaxcala

 

Joumana Khatib är redaktör vid The New York Times Book Review.

 Efter att ha levt i åratal med känslan av att ha blivit ”bortförd av en förbannelse”, började den svenske författaren Jonas Hassen Khemiri skriva en roman för att rädda sitt eget liv.

För första gången skrev Jonas Hassen Khemiri en roman på engelska, som han sedan översatte till svenska. Foto Peter Garritano för The New York Times

På ytan verkade han lycklig: han var en av Sveriges mest hyllade författare och dramatiker. Hans senaste bok Pappaklausulen var finalist för ett National Book Award. Han hade bildat familj. Ändå förföljdes han av skuggan från sin far, vars långa frånvaro under barndomen blev ett djupt existentiellt hån.

Faderns skugga kvävde Khemiris känsla av möjligheter och han var desperat att komma undan med det. Det följde honom när han reste världen runt, träffade sina idoler och formade språket till något som liknade hans verklighet. Det är ingen överdrift att säga att Khemiri har tillbringat en livstid med att tänka på förbannelser – en förbannelse som bara är ”en berättelse som försöker förutsäga vår framtid”, som han sa i en intervju.

Hans nya roman, ”The Sisters” (Systrarna), som ges ut den 17 juni av Farrar, Straus and Giroux, är hans försök att äntligen befria sig. Boken följer Ina, Evelyn och Anastasia Mikkola, som växer upp i Stockholmsområdet i närheten av en självfiktiv berättare vid namn Jonas.

Liksom Jonas (och Khemiri själv) är systrarna svenskt-tunisiska och bär på ett tunkört familjearv: deras mor, en mattförsäljare, är övertygad om att familjen är förbannad, och varje syster väljer en helt annan väg efter en dysfunktionell uppväxt.

Ina, ängslig och stel, visar tydliga drag av ”äldsta-dottern-syndromet” – men framstår ändå som sympatisk. Den vackra mellansystern Evelyn driver mest omkring tills hon sent i livet upptäcker en passion för skådespeleri. Anastasia bär på en djup ilska, men förändras efter en period i Tunisien där hon studerar arabiska och möter en kvinna som påverkar henne starkt. Jonasfiguren möter systrarna som tonåringar och utvecklar en fascination som slutar med att avslöja ett djupare band än han kunnat föreställa sig.

Förutom sin imponerande längd – över 600 sidor – är romanen strukturellt komplex. Varje del beskriver en allt kortare tidsperiod: ett år, sex månader, en minut. Khemiri väver också in memoarliknande episoder från sitt eget liv, som åren som missanpassad tonåring i Stockholm, behandling för depression och sprudlande månader tillbringade i New York.

Han besökte New York första gången som 18-åring och delade bostad med "en strippa och två australiensiska fyllon” — och han hade aldrig varit lyckligare.

”Minns du vad Naguib Mahfouz sa? ‘Hem är inte där du föds, utan där dina flyktförsök upphör.’ Så kände jag när jag kom hit för första gången”.

 

Khemiri, i barnvagnen, med familjemedlemmar i Uppsala, Sverige år 1980. Foto via Jonas Hassen Khemiri

Medan man åt lunch på en restaurang vid isbanan i Rockefeller Center, platsen för en tvivelaktig Mikkola-familjens historia som ändå lockar systrarna till staden, var det lätt att föreställa sig Khemiri, nu 46, här som tonåring: en ung, senig man på 190 cm, uppslukad av en Paul Auster-läsning, nyss avslutad sin New York-trilogi eller vandrande i timmar och undrandes över vad det var med staden som gav honom sådan lycka.

Författaren Darin Strauss undervisar tillsammans med Khemiri på N.Y.U:s program för kreativt skrivande både i New York och i Paris. ”Han är 90 och han är 12”, säger Strauss. ”Han är den mognaste personen du känner, och den mest oskyldiga”.

Khemiris debutroman ”Ett öga rött” (2003) sålde över 200 000 exemplar i Sverige. Den följer en svensk tonåring med nordafrikanskt ursprung som vill bli en ”tankens sultan”, immun mot det kulturella mainstream. Kritikerna hyllade boken, men många visste inte hur de skulle placera dess tyll synes oklassificerbara författare.

I en intervju med en amerikansk tidning för svenska läsare berättade han hur även positiv kritik kunde vara nedlåtande, med en recensent som skrev att det var som att ”någon hade sänkt ner en mikrofon i en invandrarfamilj”.

”Sänkt ner?” sa han. ”Är vi svenskar där uppe, och invandraren där nere?”

”Identitet är flytande och alla etiketter är påhittade”, säger Khemiri. ”Till och med våra namn”.
Foto Peter Garritano för The New York Times

Tre år senare kom romanen Montecore, En unik tiger och det hyllade teaterstycket Invasion!, en brännande rolig svart komedi om politik och livet som man från Mellanöstern i en värld efter 11 september. Den gav Khemiri ett Obie Award för dramatik.

När han växte upp kände Khemiri ofta en stark press att "bevisa" sin svenskhet, trots att han var född i Sverige (och med en svensk mamma). Hans familjebakgrund och fysiska utseende – han har en gång beskrivit sig själv som en “icke-svensk utseendemässig kille med tjejigt hår” – gjorde att andra ibland ifrågasatte hans identitet.

Khemiris tunisiske far undervisade i franska och arabiska på gymnasiet en tid, och den flerspråkiga uppväxten gjorde att Khemiri tidigt förstod det maktfulla i språk. Allt detta blev råmaterial till en produktiv författarkarriär: Under de senaste 20 åren har han skrivit sex romaner och sju pjäser.

Karaktärer som liknar honom, ibland med namnet Jonas, dyker ofta upp i hans romaner. “Jonas förändras hela tiden,” förklarade Khemiri i ett mejl. “Det återkommande namnet påminner om att identitet är flytande och att alla etiketter är påhittade. Även våra namn.”

Men enligt Khemiri själv är Systrarna hans mest personliga roman. Hans växande besatthet av tidens gång, och känslan av att tiden accelererar ju äldre man blir, hjälpte till att forma berättelsen. Systrarna Mikkola coachade Khemiri från sidlinjen av hans eget medvetande, berättade han, och uppmuntrade honom att släppa sina tidigare övertygelser om en ödesbestämd framtid.

När Mikkola-systrarna först dök upp i hans huvud talade de engelska – och därför skrev han boken på det språket, för första gången i sitt liv. Det gjorde det möjligt för honom att gestalta delar av sitt liv som annars hade varit för smärtsamma att återge.

Till skillnad från svenska, franska eller arabiska var engelska – språket hos rapparen Nas och de amerikanska basketstjärnor han älskade, och en valuta bland svenska tonåringar som sökte kulturell status – ett mer neutralt språkligt territorium där han kunde utforska känsliga erfarenheter.

Med tanke på New Yorks centrala roll i Systrarna var det naturligt att Khemiri återvände dit för att skriva romanen. År 2021 flyttade han från Stockholm till Brooklyn med sin familj, inklusive två unga söner som inte kunde någon engelska, efter att ha fått ett Cullman-stipendium från New York Public Library.

Khemiri inne i New York Public Librarys huvudbyggnad. Han skrev Systrarna under ett stipendium där. Foto Peter Garritano för The New York Times.

Efter att ha skrivit ett första utkast på engelska och presenterat det för sin svenska redaktör, mindes Khemiri ett något besvärligt ögonblick: Det är fantastiskt att du har en ny bok, sade redaktören, men varför är den inte på svenska?

Khemiri översatte då det första utkastet till svenska, vilket publicerades 2023 som Systrarna, och översatte det sedan tillbaka till engelska.

När han var yngre, “var jag väldigt fascinerad av litterär fyrverkerikonst, att tänja på språkets gränser,” sade han, och nämnde författare som Vladimir Nabokov och Marguerite Duras som inspiration då. “Som en äldre författare har jag insett att möjligheterna faktiskt är oändliga om jag tar fram kompassen och styr mot sanningen.”

Det har varit värt det, ja till och med befriande, tillade han, “att skriva påhittade berättelser som känns ärligare än mitt faktiska liv.”

Författarinnan Madeleine Thien kom nära Khemiri under deras tid på Public Library, då hon arbetade på en egen bok, och beskrev honom som en skarp och busig stridskamrat.

“Han behöll alltid en känsla av förundran inför biblioteket, staden, samtidigt som han vägrade göra vad man kunde förvänta sig av en akademiker”: till exempel att visa filmer och göra yoga på kontoret, och i allmänhet främja ett busigt perspektiv bland stipendiaterna.

Mikkola-systrarna, tillade hon, var “så verkliga för honom att jag kände att de fanns där.”

Strauss, Khemiris kollega vid N.Y.U., har fått lära känna en annan viktig figur – om än en verklig, av kött och blod – genom Khemiris levande beskrivningar.

När de pratade om sina föräldrar över en måltid tidigt i deras vänskap, berättade Khemiri för Strauss att när han söker “tillåtelse att vara vildare än han egentligen är, så åkallar han ‘Hassen’” – Hassen är hans mellannamn, men också hans fars förnamn, som Strauss förstod var en oförutsägbar man.

Khemiri berättade för Strauss att han “inte kan vara den personen hela tiden.” Det finns för mycket i honom som är stabilt eller pålitligt för att vara en sann rebell. Men vetskapen om att han kunde luta sig mot “Hassen” gjorde att han blev friare i sitt skapande.

Men “Hassen” är ett komplicerat arv. Den vildheten var bara en aspekt av en man som också gav dystra och bestraffande förutsägelser om Khemiris framtid. (Khemiris far dog i januari.)

“Som alla som någonsin fått en förbannelse lagd på sig vet, så lever man fortfarande i dess skugga även när man försöker göra motsatsen till vad den varnar för,” sade Khemiri. “Man är fortfarande inte fri.”

En förbannelse, däremot, är bara en berättelse. Oavsett hur länge man tror på en – även om den handlar om ens eget liv – betyder det inte att den är sann.

FRANCISCO CARRIÓN ”Var och en med den minsta gnutta medmänsklighet borde stödja västsaharierna”Intervju med Greta Thunberg

Francisco Carrión, El Independiente, 9/1/2024
Översatt av Fausto Giudice, Tlaxcala

Francisco Carrión (Granada, 1986) är en spansk journalist för El Independiente. Under det senaste decenniet har han varit korrespondent för dagstidningen El Mundo i Kairo och rapporterat från Egypten om de mest dramatiska åren i det arabiska landets historia. Han har fått ett tjugotal utmärkelser för sitt arbete och sina krönikor.

Hon har precis gett sig av hemåt. En veckas resa ligger framför henne, först med bil genom Algeriet och sedan med båt till den spanska kusten. Den svenska aktivisten Greta Thunberg reser hem efter några dagar i den västsahariska exilens tält, med en blick som fortfarande är fascinerad av mötet med Afrikas sista koloni.
”Mitt första intryck är västsahariernas beslutsamhet att outtröttligt kämpa för sina rättigheter, trots att de har berövats och bestulits på sina mest grundläggande mänskliga rättigheter och ständigt förnekas rätten till självbestämmande, till värdighet och frihet samt förvägras rättvisa”, säger klimataktivisten i ett samtal med El Independiente innan hon ger sig iväg på sin återresa.

Thunberg har deltagit i ett möte med klimataktivister som anordnades av Solidarity Rising, en organisation som grundades av de svenska aktivisterna Sanna Ghotbi och Benjamin Ladraa som under två och ett halvt år cyklade 3000 mil genom 26 länder för att öka medvetenheten om Västsahara, den tidigare spanska provinsen som ockuperas av Marocko sedan 1975. Den svenska aktivisten,  sedan den 3 januari 22 år, och som är klimataktivismens ansikte utåt, tillbringade tre dagar i Boujdour-lägret.

Västsahariska barn vid ett av Greta Thunbergs evenemang 

Från Palestina till Kurdistan och Sahara

Hon säger att hon har fängslats av gästfriheten. ”Jag blev förvånad över hur mycket de försökte få oss att känna oss som hemma, och att de lyckades”, säger hon till denna tidning. Efter att under det senaste året ha engagerat sig för palestiniernas sak mitt under den israeliska militärinsatsen i Gazaremsan och i slutet av 2024 ha besökt Kurdistan - världens största folk utan nationalstat - besökte Thunberg de västsahariska flyktinglägren i Tindouf (Algeriet), där cirka 175.000 människor lever. År 2025 är det 50 år sedan Spanien drog sig tillbaka från det tidigare Spanska Sahara, Spaniens då 53:e provins.

Enligt Thunberg borde stödet för den västsahariska saken vara en universell angelägenhet. ”Det borde vara en självklarhet för alla som gör anspråk på att ha den minsta gnutta mänsklighet att stå i solidaritet med det västsahariska folket och alla marginaliserade, ockuperade eller förtryckta grupper”. "Naturligtvis är deras kamp vår kamp. Ingen är fri förrän alla är fria. Och så länge människor lider måste vi göra allt som står i vår makt för att få ett slut på lidandet”.
Thunberg, som i tonåren inspirerade Fridays for Future och blev en väckarklocka för en generation som oroade sig för klimatförändringarnas härjningar och planetens hälsa, hävdar att ”det inte finns någon klimaträttvisa utan mänskliga rättigheter” och attackerar Marocko och dess politik. ”För en klimataktivist finns det kopplingar, till exempel det faktum att den här regionen är en av de hårdast drabbade av klimatkrisen samtidigt som dess invånare är bland de minst ansvariga för den”.

Thunbergs tid i den algeriska hamadan har satt sina spår. ”Det tog henne en vecka att ta sig dit från Stockholm med tåg, bil och färja, inklusive en kort vistelse i Paris”, förklarar Benjamin Ladraa , en av arrangörerna . ”Hennes deltagande har varit ett viktigt tillfälle att diskutera hur vi kan inkludera och involvera klimatrörelsen i kampen för ett fritt Västsahara. Marocko grönmålar ockupationen genom att utnyttja ”gröna” energikällor på ockuperat territorium utan det västsahariska folkets medgivande [läs här: Grön energi vs mänskliga rättigheter i ockuperade Västsahara, övers. anm.]. Som arrangörer tyckte vi att det var viktigt att främja relationer mellan solidaritetsrörelsen, det västsahariska folket och klimatrörelsen och vi kunde inte tänka oss en bättre person än Greta för att underlätta detta”, tillägger Ladraa.

”Så länge människor lider måste vi göra allt som står i vår makt för att få ett slut på lidandet”.

”Utan mänskliga rättigheter finns det ingen klimaträttvisa”

”Det är svårt att hitta tydligare exempel på klimatorättvisa och, naturligtvis, den överutvinning och plundring av naturresurser som Marocko genomför, och som går hand i hand med ockupationen och i sig är ett led i ockupationen.” ”Som klimataktivister bör vi bry oss om och prata om frågor som Västsahara, konflikten och ockupationen eftersom vi i slutändan är passionerade och bryr oss om mänsklig välfärd och att få slut på orättvisor, oavsett om de är sociala eller klimatrelaterade”, menar han.
För Thunberg - som har utsatts för israeliska attacker under de senaste 18 månaderna och som nu måste lägga till den marockanska regimens angrepp - är sociala, politiska och klimatrelaterade orättvisor ”en del av samma kamp” i en värld som står inför de dramatiska konsekvenserna av uppvärmningen till följd av fossila bränslen.
”Vi kämpar mot samma system. Det är samma system som ger näring åt kolonialism och ockupationer som också ger näring åt kapitalistisk exploatering och överexploatering av naturen och människor. Och alla som har en plattform, alla som har möjlighet att agera måste höja sin röst, sprida medvetenhet om Västsahara och det västsahariska folket och ansluta sig till kraven på ett fritt Västsahara. Vi har helt enkelt inget annat val”, avslutar hon.

FAUSTO GIUDICERasmus Paludan: snabbporträtt av en som muckar bråk

  FG, BastaYekfi, 18/4/2022

Den som satte eld på svenska förorter under påskhelgen och mitt under ramadan förtjänar att bli känd. Här är ett snabbporträtt.

Rasmus Paludan, av Morten Ingemann

 

Rasmus Paludan föddes 1982 i Nordsjälland av en dansk mamma och en svensk pappa. Så blev det möjligt för honom att få svenskt medborgarskap utöver det danska, och öppnade vägen för honom att ställa upp i nästa riksdagsval i september i år. Han har inte större chans att bli vald där än i Danmark, där han fick knappt några tusen röster. Men det kan öka hans plats på sociala medier, där han är överaktiv och mångdubblar sina provokationer. Utan att få särksilt många followers.

Rasmus har en vänsterorienterad yngre bror - som i en video uppmanade att inte rösta på honom 2019 - och en yngre syster som är feministisk poet och elektronisk musiker. Rasmus gifte sig i höstas med en 21-årig kvinna, vars anonymitet har bevarats och som bara är känd för att sedan 17 års ålder ha haft en kärleksaffär med Peter Madsen, alias Raket-Madsen, uppfinnare av raketer och ubåtar som avtjänar ett livstidsstraff för mordet på den svenska journalisten Kim Wall. Ett skenäktenskap? Det vet man inte. I vilket fall som helst har denna nyhet gjort slut på ryktena om att Rasmus är homosexuell. För övrigt han Rädda Barnen anmält honom för att ha sextjattat med personer under 15 år.

Rasmus har två personliga problem: sin hjärna och sin övervikt.

År 2005, vid 23 års ålder, råkade han ut för en bilolycka som resulterade i en 25-procentig förlust av hjärnkapacitet och äventyrade hans juridikstudier. Men Paludan lärde sig tillräckligt mycket juridik för att specialisera sig på alla typer av klagomål och stämningar, till exempel mot författaren till ett meddelande om att Hitler inte hade avslutat arbetet med att befria världen från "bögar" eller mot sin namne Rasmus Padulan Malver för att felaktigt ha använt  "mellannamnet" (Padulan) som efternamn. Men han har förlorat fler rättegångar än han har vunnit och har dömts ett avsevärt antal gånger för sina hatutbrott mot muslimer.

Rasmus har specialiserat sig på en särskild aktivitet: han bränner koraner offentligt, ofta efter att ha lindat in dem i bacon eller smetat in dem med fläskfett, både i Danmark och Sverige, under polisskydd, i namn av den heliga rätten till yttrandefrihet. För att göra detta startade han det han kallar ett politiskt parti men som liknar snarare ett enmansföretag: Stram Kurs eller Hard Line. Företagets filosofi sammanfattas med två ord på Instagram: ”Ethnonationalist and libertarian”. Kort sagt, en korsfarare för 2000-talet, som vill rensa Norden från muslimer innan de slutligen tar över.

Gellert Tamas: Debatten kring de apatiska barnen är ohederlig

Gellert Tamas, Dagens Nyheter, 29/10/2021

Debatten om de apatiska barnen har rasat i snart 20 år. En ny bok av neurologen Suzanne O’Sullivan lyfter fram såväl psykiska, fysiska som omvärldsrelaterade faktorer för sjukdomen – ändå avfärdar svenska medier de apatiska barnen som simulanter, skriver Gellert Tamas.

Kan det vara så att den lika infekterade som högljutt debatterade frågan om de apatiska barnen till slut har fått sitt svar? Det är inte omöjligt, åtminstone inte om man ska döma av det internationella mottagandet av en ny bok kring uppgivenhetssymtom, skriven av den välrenommerade neurologen och flerfaldigt prisbelönta författarinnan Suzanne O’Sullivan.

Neurologen och författarinnan Suzanne O’Sullivan. Foto: Guillem Lopez/TT

Debatten har rasat i snart 20 år. Kring årsskiftet 2005–2006 demonstrerade 10 000-tals människor för att stoppa de pågående avvisningarna, samtidigt blev fokus i medierna snabbt ett annat. Enligt en undersökning från Mittuniversitetet var manipulation den vanligaste – 42 procent av artiklarna – förklaringen till barnens tillstånd. De påstods simulera eller förgiftas av sina föräldrar – allt med målet att tillskansa sig ett uppehållstillstånd.

Sedan svängde debatten. De första forskningsresultaten publicerades i ledande facktidskrifter. Blodprover och prover av bland annat stresshormoner visade att varken simulering eller förgiftning kan förklara barnens tillstånd. 2014 införde Socialstyrelsen uppgivenhetsymptom som en egen diagnoskod inom sjukvården. Därmed tycktes frågan avgjord.

Forskningsläget är visserligen fortfarande ofullständigt, men all den forskning som de facto finns visar – trots meningsskiljaktigheter vad gäller exempelvis synen på sjukhus- kontra hemsjukvård, graden av föräldrars medverkan i vårdprocessen och betydelsen av uppehållstillstånd för tillfrisknandeprocessen – att manipulation inte kan förklara själva sjukdomstillståndet, även om enstaka fall kan förekomma. Det är samma bild som jag själv tecknat i såväl en bok som i granskande tv-program.

Hösten 2019 blossade debatten än en gång upp, efter att två i dag vuxna personer berättat att de som barn tvingats spela apatiska av sina föräldrar. Fokus hamnade återigen på frågan om manipulation. Trots att det inte finns någon ny forskning som kullkastar tidigare resultat, eller underbygger påståendet om massmanipulation, har ett flertal debattörer hävdat att det nu finns övertygande bevis; i princip alla de 1 000 fall där barn diagnostiserats med uppgivenhetssymtom har i själva verket handlat om manipulation.

Tonen har varit uppskruvad och inte utan politiska undertoner. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, viftar i ett samtal i Sveriges Radio bort uppgivenhetssymptom som ”den här märkliga historien med apatiska barn som utnyttjades av sina föräldrar för att simulera ett tillstånd som gjorde dem till ömmande fall.”